Visst vore det coolt om jag skulle berätta om att jag fått plåta en tungt kriminell MC-buse som sätter skräck i alla när han kommer åkandes i sin odämpade Harley på väg till en skum motorcykel klubb där han är president. Men den jag ska berätta om är Ola, en helt vanlig kille från Värmdö. Han älskar förvisso sin hoj mer än det mesta men där slutar nog likheterna med en MC-klubbspresident. (Kolla in alla bilder på Ola)
Han styr sin svarta HD mot den avtalade platsen för fotosessionen. Redan på långt håll kan jag känna vibrationerna i marken som får mina byxor att fladdra i vårluften. Mullret är tungt och respektingivande och människor vrider på huvudet när han cruisar fram mellan bilarna, mitt i centrala Stockholm. Vissa tycker nog att han låter på tok för mycket men många, framför allt av det manliga i könet, kollar in Ola med en illa förtäckt beundran och jag kan nästan se hur huden knottras på deras armar när motorljudet nästan blåser bort deras backslick och välstrukna snusnäsdukar.
– Var vill du ha mig?
– Där borta, vid den där dörren. svarar jag och jag märker hur jag anstränger mig för att låta cool för att liksom matcha hans macho-faktor som är skyhög.
Han parkerar HD:n och tar av sig den mattsvarta hjälmen. Med ens känns Ola nästan vanlig och inte alls så där farlig som motorljudet lurat mig till att tro. Däremot är macho-faktorn kvar på samma nivå. Ola är cool, ritktigt cool! Men till skillnad från MC-killarna som jag läst om i boken ”Svensk maffia” så står jag framför en mycket stilmedveten och självsäker kille. Ola jobbar som AD på ett konsultbolag som bygger hemsidor och när han lämnar kontoret för dagen så åker han för att hämta sin son på dagis och sedan vidare hem till sin fru som bär omkring på parets andra barn, en liten tjej som bara är ett par månader gammal.
Jag vill att mina bilder ska berätta om Harley Davidson-Ola för jag vet att Ola vill bli plåtad med hojjen. Motorcykeln är en äkta Harley i blank, svart lack och massor av krom och läder. Om jag köper MC någon dag så ska jag ha en likadan. Den är grymt snygg och den blänker som en silverskatt i majsolen.
Det är första gången jag plåtar någon på en motorcykel och det tar ett tag innan jag hittar de rätta vinklarna. Hur jag än försöker gömma mig så får jag alltid med en spegelbild av mig själv i kromblänket när jag ska plåta motorcykeln. Efter lite trixande och ålandes i vägdammet lyckas jag gömma mig för objektivets ljusinsläpp. Viktigt är också att hitta en miljö som stärker bilden av den Ola som jag vill porträttera. Jag vill inte att Ola ska le för på något sätt tycker jag inte att det passar så bra med leenden på en HD. Le kan man göra på en Honda eller Yamaha men inte på en Harley Davidson. På en Harley är man bara cool liksom…
jag kan nästan se hur huden knottras på deras armar när motorljudet nästan blåser bort deras backslick och välstrukna snusnäsdukar.
Vi har en timme på oss och jag vill köra några andra typer av bilder som kräver en annan bakgrund och belysning. Ola vrider på startnyckeln och motorn svarar sekundsnabbt. Trots att jag är beredd kan jag inte låta bli att lite rädd. Jag gör såklart allt för att inte visa det för jag vill vara en cool fotograf när jag plåtar HD-bilder.
Efter ytterligare 15-20 minuters fotograferande, något kvarter bort, är det dags att packa ner min Canon i väskan. Uppdraget är slufört och det är dags för Ola att bege sig tillbaka till kontoret. Han ska förmodligen jobba vidare i Photoshop liksom jag också ska göra. Nu med bilderna på Ola – Värmdöfarsan med den svarta HD:n.
Kolla alla coola porträttbilder på Ola