”Du, jag har tänkt lite sedan sist. Jag har en idé om ett par bilder där jag håller upp mandolinen så här”. Carl håller upp sin mandolin och gömmer sitt ansikte bakom själva huvudet, där stämskruvarna sitter. Han ler lite underfundigt på Carl-vis.
Om du läste mitt förra reportage om Carl så har du fått en känsla för vem Carl är. En drömmare, som han själv säger, som spelar mandolin i Brunkebergtunneln. I samband med att jag gjorde det första reportaget så tog jag en del porträttbilder som du kan titta på här. För mig var mötet väldigt speciellt eftersom Carl visade sig vara en mycket varm och fin människa. I tunneln har Carl sin stora familj som han glatt hejar på mellan mandolintonerna. Han har blivit ett fint inslag i Stockholm som jag får ta del av varje dag som jag går till jobbet.
Någon vecka efter att jag visade mina bilder för Carl så stoppade han mig när jag som vanligt var på väg till jobbet.
– Jag har en idé. Skulle inte du kunna ta några bilder på mig när jag visar upp min finaste mandolin? Jag tror det skulle bli jättefina bilder om jag visar upp den så här.
Han håller upp mandolinen framför sitt ansikte och kikar igenom mellanrummen som finns i mandolinens huvud. Jag ser att Carl har tänkt igenom sin idé noggrant och han tittar på mig gravallvarligt för att invänta min reaktion.
Bra idé Carl. Självklart ska vi tar fler bilder. Jag kommer förbi med kameran så fixar vi det.
Det går ett par dagar och var gång vi ses i tunneln så märker jag att han vill veta när jag har tid. På fredag, funkar det? Utan betänketid svara han ja och skiner upp som en sol.
– Jag tar inte på mig de fina kläderna utan tar bara min vanliga jacka. Det är okej va?
Han håller upp mandolinen framför sitt ansikte och kikar igenom mellanrummen som finns i mandolinens huvud.
När det har blivit dags för lunch på fredagen så slänger jag kameran över axeln och går iväg mot tunneln. Mandolintonerna är det första jag hör när jag trycker upp svängdörren in till tunneln. Mitt i tunneln står han, som vanligt. Han säger att det är bäst ljus där för det är inte så starkt. Jag, å andra sidan, säger att vi måste flytta på oss 25 meter för det är för mörkt här. Inte ens min största bländare i kombination med max ISO funkar där Carl brukar stå så vi tar några snabba steg mot ljuset.
Det går fort att ta bilderna. Jag har sagt att jag har ont om tid och Carl är väl förberedd och vet precis hur han vill att bilderna ska se ut. Några snabba klick senare är jag på väg ut i ljuset igen. Carl vinkar lika glatt som vanligt och jag lovar att komma förbi och visa hur bilderna blev.
Här kan du se alla porträtt på Carl.