PorträttReportage

Carl Lindblom – Drömmaren

By 9 april, 2011 No Comments

Första gången jag träffade Carl var när jag var på väg till jobbet som på den tiden låg på David Bagares gata. Året var 1998 och redan när jag öppnade dörren in till tunneln hörde jag det sköra plingandet från ett instrument som förde mina tankar till medelhavet. Jag minns att jag redan första gången slogs av hans lite finurliga och busiga uppsyn där han stod, mitt i tunneln, med sitt lilla gitarrliknande instrument.

För ett par år sedan flyttade företaget, där jag är anställd idag, till ett nytt kontor vilket innebär att jag åter igen tar vägen genom tunneln för att komma till arbetet. Och där stod han fortfarande, lika glatt hejandes på mig och alla andra förbipasserande.

Ni som vet vem Carl är känner säkert igen beskrivningen på denna stockholmsprofil och jag gissar att ni får liknande känslor av att se honom uppträda. För uppträder är just vad han gör – inte bara genom sitt plinkande (för allvarligt talat är det ibland ganska svårt att uppfatta melodierna) utan för det sätt han ger tunneln ett liv, en anledning att gå den vägen även om det innebär en omväg.

När jag frågade Carl om jag fick göra ett litet reportage om honom tror jag mig kunna snappa upp en liten gnutta skepticism. Ungefär som – ”varför skulle någon vilja intervjua mig?” Men när jag förklarat varför så var det ingen tvekan – Jag vill ju bli fotograf och då var det självklart att han ställer upp!

Hur kom det sig att du började spela just i Brunkebergstunneln?

– Det var en ren tillfällighet. Jag var på väg för att köpa en motorsåg i en affär som låg på Birger Jarlsgatan, när jag tog vägen genom tunneln. Jag blev fascinerad av miljön och akustiken i tunneln och kände att detta är platsen där jag ska spela. Sedan den dagen har det gått 24 år.

Hur började din karriär som musikant?

– 1979 hoppade jag på en mandolinkurs som ABF anordnade. Två år senare köpte jag min första mandolin. Jag betalade 1800 kronor…

Dagen till ära har Carl tagit med sig sin finaste mandolin. En Suzuki. När han visar den för mig så håller han i den som om den vore en nyfödd bebis och han tittar på den med en moders ömma blick.

Det är lunchtid och det är högtrafik i tunneln. Nu ska kontorsfolket ut och äta lunch och det är ganska svårt att genomföra intervjun. Samtidigt som han försöker svara på mina frågor hälsar han glatt på många av de förbipasserande. Men det är inte på ett plikttroget sätt utan han gör det från hjärtat, på riktigt liksom. Vissa hejar kort, andra byter någon mening i förbifarten medan några stannar till för att stämma av lite. Nästan alla har någon sorts relation med Carl. Mer eller mindre uttalad.

Tunneln är viktig för Carl, inte bara för extrainkomsten som spelandet medför, utan för att han hör hemma här. Utan tunneln vore inte Carl Carl och utan Carl vore tunneln bara en tunnel. Inte Carls tunnel.

– Jag är lycklig när jag är här och spelar. Ibland spelar jag efter noter men oftast spelar jag utan, ifrån hjärtat, berättar han.

Jaha, är det därför du brukar se lite frånvarande ut när du spelar?

– Jag ser bilder av platser som jag blir inspirerad och glad av att tänka på. Jag drömmer liksom när jag spelar.

Jag tror jag förstår. Eller gör jag det verkligen?

Är din mamma död? Frågan kom utan att jag hann tänka efter. Kanske inte var läge för att fråga. Jag menar, vi känner ju inte varandra.

– När jag berättade för mina kollegor att jag skulle träffa dig så tyckte de att det var superhäftigt. Flera frågor kom upp och en kille, som brukar stänga dörren åt dig så att det inte ska bli så kallt här, undrar vem det är på fotot som du brukar ha med dig.

Carls leende bleknar för en kort stund och jag förstår att frågan är lite känslig. – Det är jag och min mamma på kortet. Hon är min skyddsängel.

Kort tystnad…

– Berätta om din mamma. Var hon också musikalisk? Spelade hon något instrument?

– Ja, musiken betydde mycket för mamma men hon spelade aldrig själv. Bara grammofonskivor. Mamma älskade musik.

Jag förstår att Carls mamma betyder väldigt, väldigt mycket för honom.

 

– Är din mamma död? Frågan kom utan att jag hann tänka efter. Kanske inte var läge för att fråga. Jag menar, vi känner ju inte varandra.

– Ja, hon dog år 2005. Jag spelade här, i tunneln, när hon dog. Han ser sorgsen ut. Men på samma gång lycklig.

Plötsligt vill Carl veta mer om mig. – Är du gift? Har du några barn? Hans intresse för mig är äkta. På rikigt.

Jag berättar om min fru och mina två barn. Han frågar om min fru, Jennifer, uppskattar att jag är så trevlig (!). Vad ska jag svara nu då? – Ja, jo. Det gör hon nog…

– Kan du inte ta med dig dina barn hit någon gång? Jag älskar barn. De är så härliga.

Då, slår det mig att det finns något väldigt barnsligt över Carl. Inte barnsligt på ett negativt sätt utan för att han lyckats behålla det lekfulla, sorglösa som bara barn har.

Jag lovar att ta med barnen någon dag så att han får träffa dem. Jag vågar knappt tänka på vad som skulle hända om de får tag på hans mandolin. En kort rysning sköljer över mig.

Jag vill veta mer om Carl – om hans privatliv.

– Har du några barn själv?

– Ja, en son. Han är stor.

– Spelar han också musik, som du?

– Ja, han spelar gitarr. Rockgitarr, i ett band.

Jag frågar mer om hans son men han upprepar bara samma svar igen: – Han är stor. Jättestor.
Stämningen blir lite spänd för ett ögonblick. Jag frågar inget mer om sonen.

Kameran åker fram och jag börjar knäppa lite bilder. Dagens intervju är inplanerad sedan i måndags och dagen till ära har Carl klätt upp sig. Han vet att jag ska plåta honom och han vill se fin ut på bilderna.  Jag blir lite rörd. Hans klädval förstärker intrycket jag har fått av honom och som grädde på moset har han lyckats riktigt bra med att matcha plaggen han har på sig.

Att fota i en trång tunnel är spännande och det är en utmaning att hitta intressanta vinklar. Mörkret i tunneln gjorde att jag fick skruva rejält på ISO:n för att få rimliga slutartider. Bruset bekymrar mig lite men med facit i hand så känns det helt ok med lite brus i bilderna på ”Calle”. Vi står trots allt i en ganska skitig tunnel, långt ner under Brunkebergsåsen. Jag vill framställa Carl som den han är och han är inte någon välbetald, polerad musiker i någon symfoniorkester i en fin konsertsal. Han är Carl som spelar mandolin i en tunnel, mitt i Stockholms innersta inre.

Min lunchtimme är snart slut och jag måste springa iväg till ett möte. Jag gräver lite i fickorna för att kompensera Carl för det inkomstbortfall som vår lilla samtalsstund eventuellt inneburit. Han tackar inte. Först känns det lite märkligt men sedan slår det mig att det är jag som ska tacka honom. Han har släppt in mig i sitt liv och berättat en massa saker som många andra aldrig skulle delge en främling. Fast vi kanske inte är främlingar? Inte nu längre i alla fall. Det känns som att Carl har blivit en nära vän på bara en dryg halvtimme.

Innan jag öppnar tunneldörren för att springa tillbaka till kontoret så ropar han: – Skriv att jag är en drömmare! Det är viktigt, för det är det jag är. Jag ler som svar och springer vidare. Jag är lycklig…

Kolla in alla porträttbilder på Carl

Facebook-kommentarer

Leave a Reply