Jag visste det!! Långt innan han stod där framför kameran så var jag helt säker på att han skulle vara en riktigt bra modell. Trots att Andreas aldrig poserat framför en fotograf tidigare så var det inte svårt att fånga honom med kameran.
Andreas bor på Kungsholmen i Stockholm. Han är inte typen som syns och hörs mest i rummet. Han är snarare killen som iaktar lite i bakgrunden innan han träder fram. Han överväger noga det han ska säga innan han tar till orda och hetsar aldrig upp sig i onödan. Om du planerar att ge dig in i en ordväxling med Andreas så är det bäst att du har ordentligt på fötterna, annars blir du en munsbit på någon enstaka minut. Men han är heller inte typen som kör över någon för nöjes skull utan är en extremt ödmjuk och pålitlig kille i vårt och torrt.
…viktigt att hitta vackra stadsmiljöer som samtidigt ger uttryck för klass, intellekt och Andreas genuina intresse för andra människor.
När jag planerade den här porträttfotografering så ville jag hitta sätt att berätta om den kille som jag nyss beskrivit. Det var viktigt att han tog på sig finaste gå-bort-kläderna för Andreas är alltid propert klädd, om än inte alltid i kostym. Men kostymen var viktig för bilderna kände jag. För mig är Andreas en riktig Stockholmskille så därför var det viktigt att hitta vackra stadsmiljöer som samtidigt ger uttryck för klass, intellekt och Andreas genuina intresse för andra människor. Jag ville fånga den tillit man uppfylls av när man pratar med Andreas.
Jag fick loss honom under kontorstid och han gjorde tidigt klart för mig att jag hade max en timme på mig. Nästa möte skulle börja klockan 16:00 och Andreas kommer ogärna för sent till det. Vi skyndade raskt iväg till första platsen: trappan på David Bagares gata som leder upp mot Regeringsgatan. Jag visste att ljuset var bra där vid den här tiden på dagen. Skuggigt med ljus bakgrund. Här passerar inte så mycket folk vilket är bra att tänka på när man ska plåta någon som är ovan att posera. Det var nog lite pirrigt för honom i början men så fort vi kom igång så verkade det släppa.
Efter ivrigt klickande i trappan så förpassade vi oss ner mot tunneln. Jag vill ta några bilder i bortre änden där det finns en häftig metallvägg som bakgrund. Här var genomströmningen av förbipasserande mycket större men vid det här laget störde det inte Andreas. Det var nog snarare vi som utgjorde det störande elementet här. De flesta stannar snällt upp för att låta mig knäppa av kameran innan de passerar. Lite rörande faktiskt…
Tiden rann iväg och det var dags att bege oss till slutdestinationen: Kung Carls bakficka, som ligger mellan Norrlandsgatan och Regeringsgatan. Samtliga platser i direkt närhet till Andreas kontor för att kunna utnyttja tiden maximalt. Här var det i princip folktomt sånär som på ett par kockar som tittade skeptiskt på mig när jag förklarade vad vi ämnade att göra och att jag redan två dagar innan fått ett ok från en av deras kollegor. Vi skred fort till verket. Jag hade sett ut två olika bord på restaurangen. Dessa bilder skulle agera bevis på den kvalité som präglar Andreas. Vi snackar Ferrari här, inte en V70. Det var i mörkaste laget inne i restaurangen och ISOn åkte upp på max. Hoppades på att det skulle gå att reparera i efterbehandlingen och nu, med facit i hand, är jag nöjd med resultatet.