Nashmil och Milad

Det här är svårt. Väldigt svårt. Jag vill ju helst visa alla bilder så att ni ska kunna förstå vad jag har fått vara med om. Jag vet att man inte ska visa för många bilder eftersom det kan bli tjatigt och långtråkigt men hur mycket jag än försöker så vet jag att jag kommer att misslyckas med att fatta mig kort.

Det kanske låter lite patetiskt att jag sitter här med tårar på kinderna när jag kollar på mina egna bilder men det är inte för att jag beundrar min egen insats som tårarna trillar. Jag var där, jag såg, jag skrattade, jag dansade (ok, nu ljög jag lite), jag blev omhändertagen. Ni förstår inte för ni var inte där. Och det är därför som jag känner att jag måste berätta. Berätta om hur Nashmils pappa välkomnade mig när jag kom hem till deras radhus. Stolt som tupp visade han mig in i värmen och gemenskapen som slog emot mig i tamburen. Det var inte det att han sa något speciellt men på något sätt så kände jag mig som hemma på en gång.

Jag vill också berätta om hur kusinerna och väninnorna pysslade om Nashmil och hur de spontandansade när Nashmils bror till sist fick fart på den där Bluetooth-högtalaren. Och jag måste berätta om hur Nashmils mamma fick hjälp av sin dotter när hon tog på sig samtidigt som hennes äldsta son irrade omkring i sin jakt på flugan som han nyss hade uppe på hjässan. Och ni måste få veta hur de närmaste vännerna och släktingarna klämmer in sig i radhuset och drar igång ett kurdiskt danspartaj samtidigt som grannarna på balkongen tittar på med ett förvånat och roat leende. Så där som svenskar gör, ni vet.

Jag önskar att ni kunde varit med på festen och lyssnat på vännernas tal när de berättade om vilka fantastiska vänner Nashmil och Milad är. Om hur de två alltid ställer upp och finns där för sina vänner och om deras leenden som aldrig lämnar deras ansikten. De där leendena som smittar och som gör att alla i deras närhet mår bra. Jag önskar ni kunde få se Milads stolta pappa, hans lyckliga mamma och hans tokglada (nu skrev jag nästan ”tokiga”) mostrar.

Jag fick uppleva allt detta och det är det som kommer tillbaka när jag sitter här med alla bilder. Det är det som gör det så svårt att inte visa alla bilder. Det är därför tårarna inte slutar rinna.