Det måste nog vara fyrtio år sen. Vi satt där i sanden i ”sandis”, eller sandlådan som är den korrekta benämningen på platsen där vi hängde som små. Jag, Mats, och områdets andra ungar. Sedan dess har det hunnit hända en hel del. Man gick i skolan, började jobba, reste runt i vida världen, träffat en partner, skaffat barn. Nu när jag träffar Mats igen så är det på något underligt sätt som att se den där snorungen i ögonen igen. Han i sandis. Den där lillebrorsan till min klasskompis. Bara det att han nu är stor som en tungviktsboxare, fast i eleganta kläder och med en pondus och självsäkerhet som nästan går att ta på.
Lite senare i livet så träffade Mats Mia. På tal om abstrakta saker som nästan går att ta på. Där ligger han i lä, tungviktsboxaren alltså. När jag träffade Mia, lite tidigare i somras, så slogs jag av hennes spralliga men lugna ustrålning som fick mig att vilja att mötet skulle hålla på lite längre än vanligt. Mia är en person som får mig att må bra och jag ser att hon har samma effekt på tungviktsboxaren. Den där lille killen i sandlådan har hittat hem hos Mia. Ett sånt där hem där man stannar. Länge.
Imorgon är det dags. Fasiken vad kul vi ska ha!!
Senaste kommentarer