Regnet har fallit oavbrutet i över ett dygn och prognosen ser lika mörk ut som Greklands ekonomi de närmsta tio åren. Trist tycker jag för jag vet hur gärna Katarina och Janne vill vara ute när vi ska plåta idag. Vi har planerat att fota porträtten ute på Djurgården där de ska ha bröllopsmiddagen senare på kvällen. Som tur är har vi blivit lovade att få låna festlokalen för fotografering om det skulle regna. Ingen tvekan om att vi kommer att behöva utnyttja det erbjudandet, tänker jag när jag drar upp rullgardinen på morgonen.
Drar iväg ett SMS till ett annat, blivande, brudpar och avbokar den planerade provfotograferingen som jag tänkt genomföra precis innan det är dags att plåta dagens brudpar. Ett SMS senare så är det lilla problemet löst. Bara att boka in annan dag och skulle det regna då också så flyttar vi på det igen. Riktigt så enkelt är det ju inte när det är bröllop. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.
Sätter mig i bilen och knäpper på vindrutetorkarna. Har en sån där fiffig funktion som gör att torkarbladen bara torkar när det är blött eftersom det finns en mackapär som känner av om det är blött på rutan. (*gnissel*) Torkarbladet kör ett varv över rutan. Jag kör vidare. (*gnissel*) igen. Det tog faktiskt ganska länge mellan gnisslingarna. Ta mig sjutton – börjar inte regnet avta lite? Hoppas, hoppas, hoppas! Visst – himlen är fortfarande lika mörk och det droppar fortfarande fast mycket mindre än tidigare. Hoppas…
När jag svänger upp på Djurgårdsbron är regnet fortfarande att betrakta som ett duggregn och så länge Katarina och Janne vill så är det helt ok för mig att vara ute en stund och plåta. Än en gång har det omöjliga inträffat. Ett hopplöst regnande har förbytts till nästan uppehåll vilket resulterar i att vi faktiskt bestämmer oss för att plåta porträtten utomhus. Vi får förvisso användning av våra paraplyer men, hej, vi kunde ju vara ute i alla fall.
Det här är den nästan blöta historien om Katarina och Jannes bröllop på Djurgården i Stockholm.
