Denise och Johan

Det är längre än man tror att åka till Väddö. Vägarna blir smalare och smalare, krokigare och krokigare och sedan grusigare och grusigare ju närmare jag kommer till huset där Denise och alla tärnorna förbereder sig. Huset ligger på en liten höjd och nedanför, mellan björkar och ormbunkar, ligger fjärden blank och lugn. Annat är det inne i huset. Dimman ligger tung av hårsprej och nagellack och trumhinnorna attackeras av hög musik, tjejsnack och skratt. Gapskratt. Om någon skulle be mig beskriva Denise med ett enda ord så skulle jag säga ”gapskratt”.

Och jag tycker mig se att hennes skratt har smittat av sig på Johan. Dessa två alltså, jag tror faktiskt att de har lite roligare än vi vanliga människor. Om man slumpmässigt skulle montera in några gapskrattsmätare i 10 bostäder, varav en där Denise och Johan bor, så skulle mätaren i deras hem stå på rött nästan hela tiden (rött = hög skrattnivå).

Så, vad kommer jag komma ihåg från den här dagen förutom alla skratten? Framför allt storyn om att de båda spenderat sommrarna på Väddö, bara ett par hundra meter från varandra utan att veta om varandras existens förrän de blev ett par i vuxen ålder. Det var en så vacker och märklig berättelse och när vi sedan tar några bilder längs skogsstigen som förbinder de båda husen, så går de hand i hand som små barn som ska få godis och presenter.

Denise om starkaste minnet från dagen:

Starkaste minnet för mig.. sjukt svårt att bara välja ett.. men första gången vi sågs är absolut ett av dom, vigseln och mina pappor i frack ett annat, alla talen, dansen, festen..! Men om jag måste välja ETT är det nog när vi får där varandra första gången.. det blev så verkligt då på något sätt..

Denise och Johan, allt jobb ni som lagt ner för att få till ert drömbröllop – hur bar ni er åt? Hur orkade ni? Jag är så glad att det blev så j**la bra. Det är ni så värda. Och tack för att jag fick uppleva allt detta vackra tillsammans med er, era familjer och era högljudda kompisar (specielt tärnorna)

Här är min berättelse.