Sagan om enstöringen och slusken

Jag borde inte säga det här men nu gör jag det i alla fall. Jag är en enstöring. En sån där som helst vill vara ensam. Alltså, inte ensam som i att leva själv utan kontakt med övriga omvärlden, utan mer som; ”Låt mig vara. Jag vill helst inte prata med dig för jag tycker bara det är jobbigt”. För att ge några vardagliga exempel, så att ni förstår vad jag menar, så kan jag t.ex. gå en omväg om jag ser någon som är avlägset bekant och som jag riskerar att behöva kallprata med på pendeltåget eller bussen. Nej, då är jag så jävla knäpp i huvet så jag liksom smyger iväg på en liten extra sväng och låtsas som om jag inte sett personen i fråga. Ett annat knep är att pilla lite på smarttelefonen och på så sätt låtsas som om man inte sett grannen, föräldern som har barn i samma klass som mina barn eller någon annan, för mig, ointressant person. Jag vet, det låter helt jävla sjukt men så funkar jag. Inget jag är stolt över men heller inget jag direkt skäms för. Sån är jag helt enkelt.

Ok, det finns undantag. Vissa personer gillar jag faktiskt att snacka med och om de inte lyckas komma undan mig med sina egna specialtricks så kan jag faktiskt prata lite om ditten och datten. Jag undrar förresten hur de upplever situationen då? De kanske svär tyst för sig själva när jag knackar på deras axel för att säga ”Tittut, här är jag. Hur är läget? Hur går det med gräsmattan?!”.

Fan! tänkte jag. – Det är ju minst en timmes bilresa dit och nu vill Janne att jag ska ta med en vilt främmande människa i min bil som dessutom kommer sätta sig i passagerarsätet där framme, alldeles bredvid mig. Fan för dig, Janne!

Häromdagen så blev jag kontaktad av Janne som är en gammal kompis till mig. Han frågade mig om jag ville ta med mig Max i bilen till Nyköping, eftersom de två skulle sjunga och spela på Jannes frus dotters bröllop (alltså, Pias dotter Kim som skulle gifta sig med Marcus).
– Fan! tänkte jag. – Det är ju minst en timmes bilresa dit och nu vill Janne att jag ska ta med en vilt främmande människa i min bil som dessutom kommer sätta sig i passagerarsätet där framme, alldeles bredvid mig. Fan för dig, Janne!
– ”Ja, men självklart får han åka med. Då slipper jag ju sitta ensam i bilen hela vägen till Nyköping.” – Fan, fan, fan!! Du kan väl ta taxi eller något din musiker-slusk?! Jag vill sitta tyst för mig själv i bilen och bara vara tyst för jag gillar när det är tyst. Är det något fel med det eller??

Mycket riktigt; musiker-slusken sätter sig i passagerarsätet alldeles bredvid mig efter att han lastat in sitt stränginstrument i bagaget och jag lägger märke till att han klätt upp sig dagen till ära. En kritstrecksrandig kostym med rosa skjorta och jag måste erkänna att det ser ganska bra ut på honom. Självklart har han hörlurarna på sig, hängandes runt halsen (Hey, han är ju musiker!) och på det hela taget gör han ett hyfsat bra, första, intryck. Nåja, jag kanske kan härda ut hela vägen till Nyköping trots allt om jag lägger manken till. Å andra sidan har jag lovat att han ska få åka med tillbaka också men nu får det bli ett problem i taget. Nu är det fokus på ditresan. Resten får jag handskas med senare.

Kallpratet går igång på en gång och vi glider in på tiden då vi hängde på restaurang Victoria i Kungsträdgården i Stockholm. På den tiden, dvs. tidigt 90-tal, så spelade bandet som jag var med i, väldigt mycket på ”Vickan”. Det är tillfällen som jag än idag minns med glädje. Det var oftast packat med folk där inne och jag vågar påstå att många kom dit för att se och lyssna på oss. Max var en av dem som gärna lyssnade på oss men jag ska låta det vara osagt huruvida han gick dit för vår skull men han var i alla fall där mer än en gång. Jag minns detta eftersom Max var en person som jag med glädje noterade med tanke på hans musikerstatus. Killen har ett imponerande CV och har spelat med många namnkunniga artister. Att då se honom lyssna på bandet som jag själv var en del av gav mig en skön ego-boost. Och det är ju det livet som musiker handlar om – ego-boostar.

Något förvånad märker jag hur lätt det går att prata med slusken (Max alltså). Det känns nästan lite intressant på riktigt, och jag vill veta mer om honom och hans musicerande och han verkar uppriktigt intresserad av mitt liv; mitt förflutna som musiker, mitt nuvarande jobb på Spotify och mitt liv som bröllopsfotograf. Efter ett tag plockar han fram sin iPhone för att spela upp ett par låtar, bland annat någon låt som han ska spela i kyrkan lite senare under dagen. Jag vet inte vad det är men jag börjar tycka att slusken är både sympatisk och trevlig och jag märker att min mun går i ett – Bla bla bla om både det ena och det andra. Det hela artade sig faktiskt till en riktig höjdarresa och tack vare att vi hade så mycket gemensamt så kändes det som om vi känt varandra ganska länge. Vem vet, Max kanske tyckte det var olidligt men var bra på att hålla masken för att slippa åka tåg eller taxi.

Så, vad har jag lärt mig av detta? Inte så mycket faktiskt. Jag gillar fortfarande att vara en enstöring men helt klart finns det fall när det kan vara värt att prova på den ”andra sidan” (Max visade sig vara värt besväret).

Visst fasen, ja. Hur gick det med de som skulle gifta sig? Jo, Kim och Marcus blev gifta. Janne sjöng, Max spelade gitarr och jag plåtade. Här är bilderna.

PS. Max – förlåt för att jag kallade dig för rock-slusk. Du är i alla fall en trevlig rock-slusk ;-)