Så himla fiffigt att telefonen kan beskriva vägen dit du ska. Den pratar t.om. på svenska så man behöver bara luta sig tillbaka och köra och svänga när hon där i telefonen säger till. Den räknar t.om.ut hur lång det tar innan du är framme så att man inte behöver oroa sig för om man ska komma fram i tid. Hur bra som helst. Tack för det Google.
I lördags var det dags igen. Marianne och Jonas har bett mig komma och plåta lite, eller rättare sagt väldigt mycket, så att de kan ha några trevliga minnen när allt är över. Vi träffades för pre shoot tidigare i sommras och övade lite så det är inte en helt ny bekantskap det handlar om idag. Jag sätter mig så bekvämt det går med mina 197 stolta centimetrar , plockar fram min nya och fina Samsung Galaxy S3 och knappar in destinationen. s-ä-b-y s-ä-t-e-r-i, i-n-g-a-r-ö. Efter några sekunder har luren satt ihop en liten rutt och den berättar snällt att jag är där si och så många minuter. Jag kollar klockan. Perfekt – jag är där precis lagom till avtalad tid. ”Kör norrut, sväng sedan vänster”. Ok, tack, fröken kartnavigator – jag kör norrut som du säger.
Efter en stund kommer vi, alltså jag och hon som pratar i luren, till en rondell ute på Ingarö. ”Tag första avfarten i rondellen”. Hur lätt som helst. Det går typ inte att köra fel när någon hela tiden berättar vart jag ska svänga
Det är fantastiskt sensommarväder ute och jag känner mig superpeppad inför dagens bröllopsfotografering. Pre shooten gick bra tidigare och miljön idag är fin så detta kommer bli kanon. Efter en stund kommer vi, alltså jag och hon som pratar i luren, till en rondell ute på Ingarö. ”Tag första avfarten i rondellen”. Hur lätt som helst. Det går typ inte att köra fel när någon hela tiden berättar vart jag ska svänga. Jag har tydligen kört lite väl fort för ankomsttiden har blivit tidigarelagd. Bra. Det är en bra bit ut på vischan och ju längre bort jag kör desto smalare blir vägen och desto mer avstånd är det mellan husen. Enligt navigatorn är det bara 3 km kvar och klockan är bara kvart i så det är ingen stress.
”Sväng vänster” – Jaha, vänster här? Herregud, snacka om vischan. Vägen leder mig ännu längre in i skogen och längs vägen står en hel del bilar parkerade och jag gissar att det plockas både bär och svamp bland granarna vid sidan av vägen. ”Om tre hundra meter, sväng vänster”. Så där ja, nu är jag nästan framme. På kartan ser jag att målet ligger en liten bit in på vägen som jag precis ska svänga in på. En smal grusväg, knappt så det går att kalla den väg, leder rätt in i lingonbuskagen och här vill tant navigator att jag ska köra in. Intet ont anades svänger jag lydigt in på grusvägen. Hur fasen ska bussen med alla gäster kunna köra in på den här stigen? Nej, de får nog gå den sista vägen tror jag. Ingen höjdare med tanke på den steniga grusvägen i kombination med festskor som har höga klackar.
Vägen slingrar sig allt längre in i skogen och på kartan uppskattar jag att det är ett par hundra meter kvar till målet. Nu börjar jag tvivla lite grann. Det här känns inte hundra helt enkelt. Inte ens 10 eller 5 eller 1!! Framför mig på vägen som vid här laget här antagit skepnaden av en sämre kostig ligger en rostig vägbom som tydligt signalerar att jag är heeeelt ute och cyklar. Tanteländet i telefonen hävdar att jag är vid målet men jag hävdar bestämt att hon måste vara full. Jag är fel. Fett fel! Inte en siffra rätt. Fan, vad pinsamt. Hur trovärdigt är det att skylla på en navigator när man kommer försent till en bröllopsfotografering? Och hur proffsigt är det för den delen?
Känner hur stressen framkallar droppar på ryggen. Är det något jag ogillar så är det folk som kommer sent till en avtalad tid. Det är inte ok. Och det är INTE ok att som bröllopsfotograf komma försent till en plåtning. Jag ska ju dokumentera och föreviga Marianne och Jonas stora dag och då funkar det inte att komma försent. Så enkelt är det. Med svansen mellan benen och mössan i handen ringar jag Marianne för att erkänna min synd. Förresten är det inte bara förseningen jag ska bekänna. Vad värre är – jag vet ju fan inte var jag ska ta vägen. Telefonskrället säger fortfarande att jag ska plåta här, mitt i denna djungel av svampar och stickiga träd.
– Hej, Marianne. Det är Fredric – bröllopsfotografen. Ehh, hmm, jag är lite vilse. Min navigator säger att Säby Säteri ligger mitt i en enslig skog så jag är lite sen. Jag borde vara där inom 10 minuter eller så.
– Det gör inget, Fredric. Vi är sena här för det har tagit lite längre tid än beräknat.
PUST! Vilken lättnad. Ibland har man tur. :-)
Vad har jag lärt mig av detta? Lita inte på tekniken utan dubbelkolla alltid vart du ska så att du vet att du inte blir sen.
För övrigt gick fotograferingen bra. Jonas fick sin Marianne. Jag fotograferade. Folk hade trevligt och de lever nu lyckliga i alla sina dagar.