Digital fotoredigering som strävar bakåt

Om du är lika gammal som jag är så kommer du förmodligen ihåg när CD-skivan uppfanns. Alla ville vi skaffa en CD-spelare för att få uppleva det perfekta ljudet. Inte bara skulle CD-skivan vara överlägset rent ljudmässigt, man skulle även kunna misshandla skivan, tex genom att trampa på den i gruset, utan att ett endaste knaster skulle höras. CD-skivan var nog början på det digitala intrånget i folkhemmet. På den här tiden hade man filmrulle i kameran. Kommer du ihåg filmrullen? En liten platscylinder som hade en lång plastremsa upprullad inuti sig. De allra koolaste kameramodellerna hade dessutom en liten motor som med ett surrljud drog fram filmen, en ruta i taget mellan exponeringarna. Vad som hände sen vet ni redan: digitaltekniken dundrade in och vände upp och ner på hela fotobranschen. Gigantiska varumärken som Kodak gick från att vara enorma superjättar till små obefintliga företag som kämpar med att hålla näsan ovanför vattenytan. Ingen ville köpa plastcylindrarna längre. Digitaltekniken stod för det kliniskt rena, perfekta, som utklassade den föråldrade analoga epoken. Ettorna och nollorna var helt enkelt överlägset det analoga.

Vi är fortfarande i digitalåldern. Inom foto har detta lett till att kameror ägs av var och varannan människa. En digital systemkamera behöver inte kosta många tusenlappar (visst, det kan kosta extremt mycket mpengar om man vill) och film är helt plötsligt gratis, för att inte tala om framkallning. Inte bara har det blivit billigare – nu tar det en bråkdel av en sekund från det att du tar en bild tills dess att du ser resultatet på LCD-displayen bak på kameran.

Som med mycket annat så finns det vissa som börjar tröttna på det kliniskt rena, det digitala. Vissa bakåtsträvare hävdar att en CD-skiva inte låter lika bra som LP:n gör och börjar helt plötsligt köpa vinylskivor igen. På samma sätt märks en trend inom fotografi – fler och fler märker att filmen faktiskt inte vara så dum. Man vill ha tillbaka färgerna, kornet och andra “bieffekter” som film levererar. Vissa löser detta genom att helt enkelt plocka fram de analoga kamerorna ur garderoben och kila iväg till kameraaffären för att köpa film. Det finns dock en annan lösning på detta “problem”: Simulera film genom digital efterbehandling. Vad menar jag med detta? Jo, genom att dra i spakar och knappar så kan man framkalla, enligt mig, identiska efterapningar på analog film. Man plockar helt enkelt russinen ur två goda kakor: filmens analoga karaktär och den digitala teknikens snabba process att producera bilder.

Jag har själv laborerat en del med detta och visar här några sk. före-och-efter-bilder. Jag har plockar fram några bilder som jag plåtat tidigare och redigerat dem digitalt för att likna två klassiska filmtyper; Kodak Portra samt Kodak Tri-x. Den sistnämnda är en svartvit film. Varje bild visas i 1) Orginalutförande – oredigerad direkt från kameran (på engelska förkortat SOC), 2) Kodak Portra och 3) Kodak Tri-x.

Jag gillar detta. Vad tycker du?