Jag går i väntans tider. Inte på någon ny bebis. Nej, jag väntar på alla fotoprylar som jag har beställt. Visste inte att det skulle ta sån tid att få grejerna och inte heller att det skulle vara så jobbigt att vänta. Känns ungefär som när jag var 6 år och gick och väntade på att tomten skulle leverera mina hårda paket. Jag kunde bli så uppjagad inför det att jag blev febrig och fick spendera julafton i sängen. Sen när väl tomteskrället kom så var det mest mjuka klappar, med hemgjorda raggsockor i, som delades.
Som jag skrev tidigare så har jag beställt en Canon EOS 5D Mark III och en Canon EF 50 mm/1.2L USM. Riktigt trevliga prylar och definitivt inga mjuka paket där inte. Kamerahuset och objektivet är förvärvarande slutsålt och under väntetiden så har den här ordern växt lite: ytterligare en blixt, radiostyrning till blixtar (antagligen PocketWizard), portabla blixtstativ med paraplyer, batterigrepp till 5D:n, några filter och sist, men inte minst, en Canon EF 135 mm/2.0L USM. Det är ett ytterst kompetent teleobjektiv som är superbra för porträtt. Jag har märkt att jag är mest förtjust i fasta objektiv och föredrar dem framför zoomarna. Ett zoomobjektiv kan tyckas vara praktiskt eftersom man kan zooma in och ut och därmed variera bildens utsnitt utan att behöva flytta på sig. Det mest praktiska med det är när man fotograferar inne i kyrkan under vigselakten. Där är det bra om bröllopsfotografen rör sig så lite som möjligt för att inte dra till sig någon uppmärksamhet. Ett sätt att lösa det med fasta objektiv är helt enkelt att jobba med två olika kameror med varsitt fast objektiv.
En fördel med ett fast objektiv, jämfört med ett zoomobjektiv, är att de oftast är mindre och lättare. En effekt av det är att fotografen inte blir lika trött i armar och axlar. Man kan också plåta med längre slutartider eftersom ett lättare objektiv generar mindre rörelseoskärpa och just slutartiderna är ofta en kritisk faktor i mörka kyrkor.
135 mm är en väldigt bra brännvidd för porträtt tycker jag. Personerna på bilden blir ”frilagda” när bakgrunden blir suddig (kallas ”bokeh” på fotografspråk) vilket gör att det ser ut som om personerna sticker ut ur bilden. 135 mm gör också att man kan fota människor, på mingelbilder, på lite avstånd så att inte personerna känner sig hämmade av bröllopsfotografens närvaro.
”Den som väntar på något väntar aldrig för länge”. Den som kom på det uttrycket vet fan inte hur jag mår just nu…