Innan jag började jobba som bröllopsfotograf hade jag inte varit på så värst många bröllop. Några kusiner och en handfull kompisar är i princip de bröllop jag varit med på. För en bröllopsgäst innehåller dagen i princip tre delar; själva vigseln, middagen och slutligen festen. Min egna favorit av dessa delar har helt klart altid varit middagen eftersom jag är galen i mat. Mycket mat. Om middagen har utgjort favoriten så får vigseln vara delen som hamnar längst ner på rolig-listan. Jag har aldrig varit direkt stormförtjust i kyrkor. De är förvisso oftast väldigt vackra byggnader men jag har alltid upplevt vigslar och dop som ganska stela och tråkiga. Man ska inte prata, hosta, skratta eller klappa händerna för det har man ju fått lära sig som barn. Ungefär som det som annars anses normalt och skoj, helt plötsligt blivit något som anses ouppfostrat och skamligt.
Nu, efter en hel del bröllop med kameror hängande över axlarna, har jag fått en helt annan syn på vigslar och kyrkor. Ibland är vigslar fortfarande ganska tillknäppta föreställningar men ibland, och till och med ganska ofta, så har de faktiskt blivit fantastiskt trevliga och förlösande glädjeuppvisningar. Och jag vet varför: prästerna. Det handlar mycket om hur prästen agerar under vigselakten. Jag har alltid upplevt prästen som en väldigt allvarlig, och på gränsen till trist person, som förkunnat att ”nu är ni man och hustru”. Men oj, vad fel jag haft. Om prästen är en allvarsam man eller kvinna så blir också vigseln allvarsam. Och det är inget fel med det så länge det är det som brudparet vill ha.
Till min egen stora förvåning och glädje, har jag upptäckt att man ibland faktiskt både får applådera, skratta och skämta i kyrkan. För visst är det kul när prästen, inför hela församlingen, berättar hur brudgummen raggade på bruden på den där lördagen för 7 år sedan. Och när hon sedan rå-nobbade honom när han frågade om hon ville dansa 10 minuter innan haket skulle stänga ner.
Något som jag gillar väldigt mycket är när solisterna får rungande applåder efter att han eller hon sjungit så publiken får nypa sig i armen får att vara säker på att det inte var en dröm. Jag säger inte att det finns några rätt eller fel i hur prästen agerar där framme vid altaret, men helt klart har det en avgörande roll för hör vigseln upplevs – både som gäst och brudpar. En annan iakttagelse som jag gjort, då det förekommit skratt och applåder under vigseln, är att det resulterat i roliga diskussioner om hur rolig prästen var, senare vid middagsborden.
Kanske något för er att fundera på inför ert egna bröllop.
