Kära Gud, stäng alla kranar som du har däruppe i himlen eller be den som är ansvarig för vädret att släppa ner regnet någon annan dag än den 3:e september. Jag har nämligen ett utomhusbröllop då och vi har inte någon ”B-plan” för ett eventuellt regn och jag har ingen större lust att plåta om det skulle regna.
Vet inte om det var min hemsnickrade bön eller det faktum att jag nyligen ”skaffat” ett fadderbarn i Afrika som gjorde att det blev bra fotoväder, men bra blev det och det är det som räknas. Tack så mycket, vem det nu är som ska tackas!
Nej, jag får helt enkelt ringa till Isabella och säga som det är. De kommer förstå och antingen boka en annan fotograf eller skjuta upp bröllopet ett par dagar. Det löser sig, ingen fara.
Om du läste om vår pre shoot i Tjotahejti så vet du var jag ska idag. Långt ut på Ekerö ligger Munsö och dit tar man sig lämpligen med bil. Tur att man har bil, eller hur? Bara tanken på att åka kommunalt i en bastuvarm, utanför Stockholm, buss får svettpärlorna att börja rinna längs ryggen (jag undrar om busschaufförerna någonsin trycker på AC-knappen eller om han struntar i det för att hämnas något?). Dessutom skulle jag nog behöva starta resan dagen innan, packa matsäck och boka rum på något motell för att hinna fram i tid.
Dagarna innan bröllopet så kikar jag lite i min kalender för att se om något spännande ska hända. Nu ska vi se… Bröllop i Tjotahejti kl 15:15, det är ju lugnt. Men vänta här nu. ”Ridskola kl 14:00, Sundby Gård” WTF!!! Har glömt att min lilla Julia ska börja ridskola samma dag som jag ska plåta Isabella och Rikard på Munsö. Det blir min fru som skjutsar Julia till stallet och jag får ta… Nej, nej, nej och åter NEJ! Det säger sig självt – man åker inte kommunalt till Munsö, det är helt uteslutet. Nej, jag får helt enkelt ringa till Isabella och säga som det är. De kommer förstå och antingen boka en annan bröllopsfotograf eller skjuta upp bröllopet ett par dagar. Det löser sig, ingen fara. Det MÅSTE lösa sig för man kan inte åka kommunalt till Tjotahejti. Det fattar ju vem som helst…
Bussen från Jungfrunsund avgår kl 13:34. För att komma till busshållplatsen måste jag först åka bil och sedan färja och sedan vänta i ca 20 minuter. Min fru hinner precis skjutsa mig till färjeläget innan de vänder om för att åka till ridskolan. Där står jag, på en skabbig bilfärja på vattnet som skiljer fastlandet och Ekerö. På ryggen hänger en ryggsäck, stor och tung som en Volkswagen-bubbla. Det är drygt 20 grader varmt och klarblå himmel och ni kan själva gissa om jag håller på att frysa ihjäl eller dö svettdöden. FAN – det här var INTE vad jag hade räknat med. Det här är så långt ifrån glamour man bara kan komma. Jag ska sätta nytt rekord i SL-buss och samtidigt riskera att bli åksjuk, hamna på fel ort och få sitta bredvid någon läbbig typ som luktar vitlök.
[slider]
[/slider]
Det börjar riktigt illa. När jag väntar på buss nr 1, den från Jungfrusund, så sätter jag mig på SL-soffan för att slöläsa lite i gårdagens Metro. Mannen bredvid såg ut som en helt vanlig farbror till dess att han öppnade munnen och började prata. Min son, William, är en riktig pratkvarn och förbrukar minst 20-25,000 ord per dag. Herrn jag har bredvid mig är som William plus alla hans dagiskompisar, på samma gång. Så fort han fått klart för sig att jag är fotograf så börjar det: Han har alltid med sig kameran om ifall att något skulle hända, hans bror, som tydligen varit fotograf en gång i tiden, har slutat plåtat eftersom han inte gillar digitaltekniken, och bla bla bla bla… Killen är en maskin och maskinen tycks ha druckit brännvin för han stinker som ett pappersbruk i Värmland.
Efter ett kortare, inre krismöte, kommer jag fram till att det får bli mobiltelefontricket som ska rädda mig från att behöva lyssna på fotografins historia de närmsta timmarna (vi har konstaterat att Herr Brännvin ska kliva av på samma hållplats som jag!!!). När bussen svänger in för att låta oss kliva på så fiskar jag helt enkelt upp mobilen ur fickan och klämmer fram nåt i stilen med ”Ja, hej det är jag. Ja, jo, jag ska precis kliva på bussen nu så jag är väl framme om en stund. Jaha, ok. Vad sa han då? Är det sant??” När Herr Brännvin kliver ombord på bussen, framför mig såklart, så har jag lyckats frigöra mig tack vare mitt fejksamtal med min fejkkompis. Väldigt enkelt men inte desto mindre effektivt. Har hittills aldrig misslyckats. Mobiltelefontricket – lägg det på minnet.
Stora öppna fält ger möjlighet att ta bilder med mycket himmel, vilket jag gillar. Dessutom hade himlen draperats med en riktigt dramatisk molnbank som skulle utgöra en grym fond bakom Isabella och Rikard.
Bryr mig inte om att skriva mer om resan men den tog slut till sist. Busshållplatsen ligger precis bredvid där Rikard och Isabella bor och redan när bussdörrarna stängdes bakom mig hörde jag Magnus Uggla från buskaget som fungerar som ett insynsskydd mellan deras tomt och vägen utanför. Vigseln skulle börja kvart över tre men redan nu, en dryg halvtimme innan, så minglas det ganska flitigt i och utanför radhuset. Någon eller några hade lagt ner en hel del tid på att smycka omgivningen med diverse rekvisita som skvallrade om den stundande vigseln. Altaret, för dagen en utklädd miniterass utanför en friggebod, var vackert designat med ett stort hjärta utav blommor. Måste erkänna att jag var lite skeptisk när jag tidigare fått reda på vad altaret skulle bestå av men jag blev positivt överraskad när jag fick dekoren. Det här var inget hastverk.
Det var ett borgerligt bröllop som inleddes med att brudparet gick över gräsmattan anförda av 3 flickebarn som bar varsin liten blombukett i samma stil som Isabellas. Här hade inget lämnats åt slumpen. I högtalarna strömmade toner i form av The Monikers ”Oh, my god” så det gick liksom inte hindra mungiporna när de for upp mot örsnibbarna.
Efter lite predikande och ett framträdande av en solosångerska så var saken biff – Isabella och Rikard var nu man och fru och det enda som återstod nu var att dokumentera det hela på bild. Därför skickades alla gäster ut på en tipspromenad så att jag kunde röva bort brudparet den närmsta timmen. Vi gick bort till samma ställe där vi genomförde vår pre shoot ett par veckor innan. Jag visste att det fanns en del fina miljöer där som gick att återanvända. Dessutom var jag lite sugen på att traska ut på leråkern och ta några bilder. Stora öppna fält ger möjlighet att ta bilder med mycket himmel, vilket jag gillar. Dessutom hade himlen draperats med en riktigt dramatisk molnbank som skulle utgöra en grym fond bakom Isabella och Rikard.
Paret hade lätt för att slappna av framför kameran och det kan vi säkert delvis tacka förfotograferingen för. Sen är det klart att man som nygift, per automatik, har svårt att inte låta känslorna svämma över.
Jag tackar Isabella, Rikard och SL för att jag fick vara med idag. Lycka till och ha det så bra!
Men HUR gick resan (kommunalt?) hem då??
Då fick tanten komma och hämta. Nån måtta får det vara