Det är inte så ofta som ett bröllop är mitt inne i Stockholms centrum. Lotte och hennes kompisar förberedda sig på Hotell Nobis och endast ett par kvareter bort så gjorde Fredrik och hans bestman sig i ordning i Fredriks mammas lägenhet. Och allt annat, dvs vigsel och fest, ägde rum vägg i vägg med Nobis Hotell, på ett ställe som heter Konstnärsklubben. Ett riktigt stockholmsbröllop med andra ord. Men det skulle lika gärna kunnat vara ett Oslobröllop eller ett bröllop i någon annan norsk stad för det talades lika mycket norska som svenska på det här bröllopet. Detta beror på att Fredrik åkte till Oslo för att plugga för ett antal år sedan och det var då han träffade denna norska skönhet. Enligt vad ett av talen gjorde gällande så var Fredriks förhoppning att åka till ett land, som ligger lite längre bort, för att plugga men av någon anledning så blev det i alla fall i Oslo som den unge studenten hamnade och tur var väl det för annars hade jag ju inte fått plåta det här fina bröllopet, där Sverige och Norge återförenades igen.
På ett sätt så tycker jag att vi är väldigt lika norrmännen. Men på något annat sätt, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, så finns det en hel del olikheter. Och då menar jag inte laxfiléer, oljekällor eller rattonyktra längdskidåkare. Nej, det är något med norrmännens stolthet tror jag. Ja, det känns som om norrmännen är väldigt stolta över att vara från Norge. Och jag förstår dem – min bror bor i Norge och varje gång jag är där på besök så blir jag fullkomligt betagen. Dessa snöklädda berg, fjordar omgivna av branta bergssidor med vattenfall likt djungeln där Fantomen bor. Helt makalöst.
Så ja, jag förstår dig Fredrik. Det finns mycket fint i Norge. Inte bara berg, fjordar och sånt. Du hittade Lotte, eller ni hittade varandra och finare än det finns inte. Och vilken tur att ni hittade mig, för annars hade jag inte fått vara med på ert bröllop. Och ert bröllop blev som de där snöklädda bergen och fjordarna med vattenfallen.
Här är min berättelse.