De flesta bröllop jag fotograferar är “traditionella svenska” bröllop men ganska många bröllop som jag plåtar har traditioner från andra länder och kulturer. Mycket är lika oavsett kulturer och traditioner men vissa saker skiljer sig åt en hel del.
Vigslarna är ofta lika oavsett kultur. De brukar handla om vigslar i en vanlig kyrka, vigslar utomhus och borgerliga vigslar. Middagen skiljer sig åt en del. Den traditionella, svenska middagen består ofta av en sittande 3-rätters middag där förrätten serveras strax efter att alla har satt sig till bords. I andra kulturer står förrätten redan på bordet när gästerna anländer till festlokalen och då sätter man sig helt enkelt ner och äter ganska omgående och ofta innan brudparet ens har anlänt.
Traditionella, svenska bröllop innehåller ofta ganska många tal medan andra kulturer nästan inte innehåller några tal alls. I vissa kulturer, tex syrianska bröllop, så dansar man nästan hela tiden medan gästerna på ett traditionellt, svenskt bröllop inte börjar dansa förrän all mat är uppäten och följaktligen allt vin också. De flesta svenskar dansar nämligen helst när vinet är slut :-)
De stora skillnaderna mellan olika kulturer och bröllopstraditioner är inte traditionerna i sig utan människorna. Det är människorna som gör skillnaden på bröllopet. Jag har fotograferat bröllop med kurder, iranier, syrianer, tyskar, britter, kineser och japaner och utan tvekan är det gästernas ursprung som sätter prägeln på hela bröllopet. Bröllopen med syrianer, kurder och iranier har hittills utan undatag inneburit ändlös dans och massor av mänsklig värme. Svenska bröllop däremot, skiftar mycket mer i energi och karaktär. Vissa bröllop är helt galna medan andra är mer lugna och sansade. Jag gillar denna mångfald då olika typer av bröllop erbjuder olika situationer att fånga på bild.
För ett par veckor sedan hade jag förmånen att för första gången bröllopsfotograf på ett serbiskt bröllop. Det blev en fantastisk upplevelse. Mycket var likt andra bröllop. Den första skillnaden, som också visade sig bli en utmaning, var själva vigselakten. Den ägde rum i en serbisk kyrka och det var inte mycket av det som skedde där som var likt en traditionell svensk vigsel. Alla gästerna stod upp längs väggarna. Prästen rörde sig mycket mer under vigseln och svängde med sina rökelser. Brudparet, Viktorija och Bojan fick ta på sig varsin krona på huvudet och rätt vad det var så började de gå runt i cirklar inne i kyrkan anförda av prästen som puffade med sina rökelser. Dessutom pratade de serbiska vilket ökade känslan av att inte riktigt veta vad som skulle hända härnäst.
Senare på kvällen så började man, liksom syrianer och kurder, dansa innan varmrätten hunnit fram på borden. Även serberna har en tradition av att dansa på led där man håller varandra i händerna. För en som aldrig varit på ett serbiskt, syrianskt eller kurdiskt bröllop skulle man lite slarvigt kunna jämföra dansen med svenskarnas små-grodorna-dans runt midsommarstången. Fast 500 gånger proffsigare och utan själva stången. En annan, riktigt häftig grej som fanns med på Bojan och Viktorijas bröllop var den där galna blåsorkestern. Det var som att hälla bensin på en redan påtänd brasa. Energin steg till elva på en tiogradig skala och folk blev som tokiga. När vi ändå är inne på dåliga jämförelser så skulle jag beskriva denna musik som när punkrocken möter en cirkusorkester. Galet bra!
Kolla in Viktorija och Bojans fantastiska bröllop så kanske ni förstår vad jag menar med den där vigseln och blåsorkestern.