Det är lätt glömma bort hur lyckligt lottad jag är när jag som bröllopsfotograf, helg efter helg, inte bara få se det som alla gästerna får se, utan att jag får vara med och uppleva alla dessa brudpars bröllopsdagar, från förberedelserna till långt in på natten. Jag får se och känna av deras nerver, föräldrarnas förväntansfulla och stolta ansikten, make up-artisterna som försöker förstå och förverkliga brudarnas önskemål. Mitt i detta inferno glider jag omkring och söker efter ögonblicken, det plötsliga ansiktsuttrycket, tärnans nervösa fingrar när hon ska hjälpa sin bästa vän med örhängena, den oroliga mamman som försöker få sin dotter att äta och dricka så att hon inte ska svimma framme vid altaret.
Det är lätt att glömma bort hur lyckligt lottad jag är som får vara med om allt detta. I lördags hamnade jag i ett lyckorus när jag stod och trängdes med alldeles för många människor i ett på tok för litet vardagsrum i ett radhus i en av Stockholms förorter. Känslan av att stå där, bland Nashmil och Milads familjer, släkt och vänner var magisk och berusande. Jag nyper mig i armen och konstaterar att jag är vaken. Jag är lyckligt lottad. Här kan du kolla så kanske du förstår vad jag menar.
