bröllopsfotografering

Inför Gud är vi alla barn

By 2 november, 2011 2 Comments

”Inför Gud är vi alla barn” var det som malde i mitt huvud när jag kröp ner mellan lakanen på kvällen den 24:e september. Det kanske låter naivt och en smula fördomsfullt när jag säger att jag förknippar ordet bröllop med unga människor. Det är liksom en av milstolparna i tidslinjen som vi kallar livet. Andra viktiga milstolpar är när man börjar i första klass, tar studenten, blir av med oskulden, får första barnet, pensionerar sig osv. Giftermål placerar jag helt klart in på den vänstra halvan av nämnda tidslinje och jag är tämligen säker på att de flesta skulle ge samma svar om de fick frågan. Att gifta sig är ju verkligen att kamma hem en massa vuxenpoäng på en och samma dag, typ Jackpot med Bonus. Efter att skaffa barn, som jag anser vara det allra vuxnaste, så måste jag nog säga att giftermålet är det som kommer tvåa.

De flesta som gifter sig gör det (förhoppningsvis) i tron om att det bara ska ske en gång. Man står där framme vid altaret och bedyrar än det ena, än det andra – man ska inte göra ditten och man ska inte göra datten (läs: inte hoppa i fel säng). Dessutom gör man det inför familj och vänner och ofta även inför självaste Gud. Shit, vilka lögnhalsar vi är. Åtminstone de flesta av oss. Med en liten koll på statistiken så kan man snabbt konstatera att mer än hälften faktiskt står där framme och blåljuger för både familj, vänner, Gud och inte minst sig själva. Erkänn att det är lite dåligt. En sak vore ju om några enstaka far med osanning men när det rör sig om procenttal på över 50 % så måste vi göra något åt det. Gissa vad – Jag har en lösning på problemet: När prästen frågar ”Tager du denna bla bla… tills döden skiljer er åt” så ska man införa rätten att få säga ”Kanske!” Erkänn att det är genialiskt – ”KANSKE!” – Ingen behöver ljuga mer. Vad jag menar är att jag och alla ni andra måste sluta att se på giftermålet som en akt endast till för människor under 35 år. Alla måste få en andra chans om man av någon anledning råkade ljuga lite första gången.

Vad jag menar är att jag och alla ni andra måste sluta att se på giftermålet som en akt endast till för människor under 35 år. Alla måste få en andra chans om man av någon anledning råkade ljuga lite första gången.

När jag träffar Christina och Sören den här dagen så händer något. Mina fördomar kämpar mot det jag ser framför mig. (”Inför Gud är vi alla barn”) Det jag ser i min kameralins är två små barn, upp över öronen kära och de ska strax vandra in i kyrkan och avge sina löften. De har precis lika många fjärilar i magen som ett par i 25-årsåldern som traskar in i kyrkan för första gången. På något sätt känns det mer äkta än det gör när jag plåtar ett par som befinner sig på vänstra halvan av tidslinjen.

Det är en strålande septemberdag och vi befinner oss i Österhaninge kyrka, strax söder om Stockholm. Vi har valt att genomföra porträttsessionen innan vigseln. Som bröllopsfotograf är det viktigt att vara förberedd så därför är jag på plats en dryg timme innan för att i detalj planera tiden och platserna där jag vill ta bilderna. En timme går fort och väldigt ofta så blir det inte en timme pga diverse störningsmoment som kommer emellan. Några klick senare så har timmen passerat och det är dags för att förbereda vigselfotograferingen. Kyrkan har stora fönster och ute brassar solen på allt vad den kan så dåliga ljusförhållanden är det ont om. Ceremonin börjar på sedvanligt sätt. Orgelmusiken brölar ut en pampig marsch och Christina och Sören skrider, eller nästan skuttar, in mot altaret och den väntande prästen. Men nu tar det vanliga slut. Vad som nu kommer att utspelas kan närmast liknas med en blandning av ett gospelmöte i Harlem och en stand up-show på Brunnsgatan.

Vid det här laget har jag träffat ganska många präster och de flesta har skött sitt jobb väldigt bra, dvs som man förväntar sig att en präst ska göra. Men den här killen – han är helt enkelt kung på det här. Strax innan vigseln börjar så växlar jag några ord med honom och bland annat frågar jag lite tafatt: ”Är det kul att vara präst?” (Jag vet, jag suger på kallprat). Gissa om jag höjer på ögonbrynen när karln svarar. ”Ja, det är FETT kul!” (!!!) Prästen sa ”FETT”! ”Det enda som är tråkigt är mötena”. Det här bröllopet blev FETT KUL! Jag har aldrig varit med om ett bröllop där det skrattats och applåderats så mycket. Och allt detta i en kyrka. Varför kan det inte alltid vara så? Det borde vara det mest självklara i hela världen. Kyrkan ska ju vara en glädjens högborg så varför är det inte alltid fett kul!? Mera fett åt kyrkfolket!

Höjdpunkten på skrattfesten var när prästen berättade om hur Sören träffade Christina. Hans sätt att berätta om den här sunkiga ölpuben var så avslöjande och rolig så jag tror att halva kyrkan kissade på sig. Att hålla still en kamera samtidigt som man står och asflabbar är inte det lättaste. Prova själv får du se…

Christina och Sören, jag kommer aldrig glömma den här dagen. Den blev speciell på många sätt och jag kommer minnas den med glädje. Tack för att jag fick vara med!

Ps. Hoppas ni hade det bra i Parga. Hade jag inte rätt om att det är fint där?

Här kan ni se bilderna från bröllopet.

Facebook-kommentarer

Join the discussion 2 Comments

  • Helena skriver:

    Min spontana tanke när jag såg bilderna för första ggn för lite sedan (minns inte hur länge sedan det var du la upp dem) var att – ”OM jag skulle gifta mig igen skulle jag vilja ha den prästen, han verkar vara en skön snubbe som får brudparet att skratta så”.
    Kul att du nu skrivit ett inlägg om exakt detta :-)

Leave a Reply