Det här paret är som honung blandat med dynamit. Honung för att jag nog aldrig träffat ett par där båda utstrålar sådan påträngande snällhet. Snällhet är normalt sett inte påträngande utan mest något som ligger och skvalpar lite mysigt i bakgrunden och man märker liksom, lite i taget, att personen i fråga är snäll. I Amanda och Johans fall så fullständigt översköljs jag av kaskader av snällhet. När Amanda och Johan tittar på mig så är det som om all världens ondska bara finns i sagor om elaka häxor och troll. Björne, i Björnes Magasin, framstår som en galen våldsman i jämförelse med dessa två.
När Amanda och Johan tittar på mig så är det som om all världens ondska bara finns i sagor om elaka häxor och troll
Dynamiten då? Jo, den upptäckte jag när jag genomförde en pre shoot med dem tidigare i veckan. Utan att anstränga sig så mycket så blev dessa mycket, mycket bra på bild ihop. Känslorna dem emellan var helt enkelt som dynamit inlindat i den snälla honungen. Som jag sa – Honungsdynamit! Poff!
Johan kommer från början från Tällberg i Dalarna men bor nu med Amanda i Stockholm. Han är musiker och instrumentet han tar med sig till jobbet, varje dag, är trumpet. Jag har själv varit musiker en gång i tiden och det visar sig att vi har några gemensamma bekanta. Jag vill dock klargöra att min musikerkarriär aldrig nådde samma höjd som Johan agerar på.
När jag skulle gissa varifrån Amanda kommer ifrån drog jag till med Dalarna. Hon har en underbart fin dialekt men inte fasiken kommer den från Dalarna. Nej, för att hitta hennes dialekt får man hoppa på Ålandsbåten till Åland. Åländskan klingar ganska likt dalmål, åtminstone i mina öron (nu får jag väl en massa e-skäll).
På bröllopsdagen hade vi bestämt att vi skulle plåta porträtten i gränderna som omger Katarina Kyrka, där paret bokat vigseln. Tyvärr var vädret dåligt (igen!!) så vi fick sätta B-planen i verket. Den bestod i att hålla till på Långholmens Wärdshus eftersom Amanda och Johan bokat in deras bröllopsmiddag där. Vi hade planerat att använda ungefär en och en halv timme för porträtten men eftersom Amanda fastnade i trafiken så slutade det med att vi fick 15 minuter på oss. Jag försökte att inte verka stressad men nu, så här i efterhand, kan jag erkänna att jag kände lite stress. Även om det inte var mitt fel att vi hamnade i den här situationen kände jag ett stort ansvar för att bröllopsbilderna skulle bli fina. Den improviserade ”fotostudion” bestod en plats precis vid ett fönster eftersom vi fick in lite dagsljus där. Trots att vi var så sena så märktes ingen stress hos Johan och Amanda. Jag kunde inte ens ana den minsta irritation hos någon av dem vilket förvånade mig just då. Hade det varit jag och min fru – Herre gud… :-)
Slutet gott, allting gott. Jag fick min kvart. Johan fick sin Amanda och här nedan får ni se lite bröllopsbilder från när det skedde.
Amanda och Johan, tusen tack för idag och stort lycka till!