En helt (o)vanlig dag i en bröllopsfotografs liv

Formatera alla minneskort. Göra rent linserna från damm och andra smutspartiklar. Ladda batterierna till kamerahusen. Ladda batterierna till blixtarna. Synca tiden i de två kamerahusen. Printa ut minnesanteckningar med tider och andra viktiga saker.

Stryk skjortan. En till. Och en till. Det blir en lång och varm dag idag och jag vill inte att gästerna ska tro att extraknäcker på soptippen.

Mina händer skakar som de alltid gör innan det är dags att börja. Förut trodde jag att jag var nervös men jag skulle snarare kalla det för ett resultat av prestationsångest. Vad är skillnaden?

Packa väskan med all kamerautrustning och kolla så att allt är med. Kolla igen. Får inte glömma något. Fokusera. Mina händer skakar som de alltid gör innan det är dags att börja. Förut trodde jag att jag var nervös men jag skulle snarare kalla det för ett resultat av prestationsångest. Vad är skillnaden? Det finns där och det hjälper mig att vara alert. Måste hela tiden vara på tårna för att kunna fånga de speciella ögonblicken. Måste samtidigt hålla mig lugn för annars missar jag de viktiga bilderna. Fokusera. På med jympadojjorna. Nu åker vi.

En sista kolla i spegeln. Shit! Inget vax i håret. Jag ser för jävlig ut utan vax. Mitt hår blir som om man skulle smörja in huvudet med tapetlim och sedan ta ut dammpåsen ur dammsugaren, riva ett stort hål i den och doppa huvudet. Vill inte se ut som en tönt. Känner stressen. Mina fingrar fumlar med locket till vaxburken. Kladdigt, hårigt. Några snabba tag. Lite till. Det får inte bli för mycket för då ser man ut som våt vovve. En koll i spegeln igen. Jag måste verkligen köpa ett annat vax. Jag ser verkligen inte bra ut i håret med det här vaxet. Nåja, jag ska ju plåta – inte bli plåtad. Men ändå… Lite mer stress.

Värmen slår mot mig när jag kliver ut genom dörren. Skit också. Glömde vattenflaskan. In igen och leta efter flaskan. Vem fan har tagit min vattenflaska?? Får ta flaskan som står i golfbagen. Fortfarande vatten kvar från senaste golfrundan. Fumlande fingrar lirkar upp korken för att tömma ut innehållet. Ut igen. Känner svettpärlorna rinna längs ryggen. Stressfaktorn hög nu. Måste in i bilen och dra på AC:n, snabbt. Skjortorna kommer gå åt fort idag.

Det är sällan som tidsplaner håller med tanke på allt som som kan hända och jag är förberedd på att den planerade timmen för porträtt i bästa fall blir en halvtimme

Äntligen på väg och trots stressnivån så har jag kommit iväg i god tid. Azar och Pedrams tidsplan för dagen är ganska optimistisk och jag vet att sannolikheten för att det blir tight att hinna med porträttsessionen är hög. Det är sällan som tidsplaner håller med tanke på allt som som kan hända och jag är förberedd på att den planerade timmen för porträtt i bästa fall blir en halvtimme. Det löser sig.

Tre trappor upp. Dörrhandtaget trycks ner och i dörröppningen står en strålande kvinna i någon sorts morgonrock. I det välformade håret har någon fäst en slöja och i ansiktet ligger en blandning av diverse preparat i en perfekt målad teckning. Här har ett proffs varit på besök. Inne i bostaden råder ett, som jag skulle benämna det, halvordnat kaos. Förutom Azar så virlvlar ett par av hennes tärnor omkring med en blick som visar på stress, spänning och en dos nervositet. Efter en kort stund går det upp för dem att jag faktiskt ska plåta mitt i detta kaos och någon börjar ge sig på att städa undan några saker som i ett försök att få det att se städat ut. – Stopp! säger jag. Städa inte. Jag vill att det ska se ut som det gör. Låtsas inte om att jag är här. Hon tvekar någon sekund innan hon släpper det hon har i handen och virvlar in på toaletten igen, för att fortsätta förvandlingen där inne.

På bord, väggar och golv ligger och hänger det grejer som har med dagens begivenhet att göra. Festskor, klänningar, matförpackningar, blommor. Allt i en härlig röra som skvallrar om att nu är det dags. Detta som de gått och laddat för så länge. Planerat, budgeterat, bokat, kommunicerat, argumenterat, tjafsat. Nu är det dags för leverans av hela projektet. Det är lätt att fastna i projektledandet. I stressen. I kontrollen. Glömma att njuta. Att ta in det som sker.

Azar är bra på att ta in det som sker. Hon är med på noterna, har koll, och hon är närvarande i det som händer och som ska ske. Hon går omkring i bostaden. Ler, skrattar, skålar, pratar i telefon på ett språk som jag aldrig skulle kunna lära mig. Hon frågar om jag har det bra. Vill jag ha något att dricka? Är jag hungrig? Det finns mat i ugnen och jag ska också äta. Självklart att du också ska äta här med oss.

– Hur ska vi göra? Oj, jag står i vägen för dig. Ursäkta. Tärnorna gör sitt bästa för att hälla sikten fri för mig så att jag plåta en mindre kaosartad föreställning. – Bry er inte om mig. Var i vägen. Städa inte undan. Jag vill fånga det som händer idag så att ni får minnas det som det var. Nerverna, skratten misstagen, kläderna på golvet. Allt det verkliga och röriga.

En koll på klockan. Japp. Som jag trodde, eller rättare sagt visste – det blir tight senare när vi ska plåta porträtten. Enligt planen ska vi åka härifrån om 20 minuter och Azar har inte ens börjat ta på sig klänningen än. Efter det ska Pedram, brudgummen med alla bestmen, komma upp i bostaden och brudparet ska beskåda resultatet av varandras förvandling för första gången. Det är en av dagens höjdpunkter så det är bara att anpassa tidsplanen efter rådande omständigheter. Det löser sig.

Undrar om stridsropet kommer. Ni vet det där ropet som kvinnorna från vissa kulturer ger ifrån sig när de är extra glada. Alltså, tänk er en blandning av indianernas stridsrop och en lärka som går loss i en vårserenad. Krydda med joddlandet man hör bland alptopparna. Ungefär så.

Azar bubblar ut i ett perfekt stridsrop samtidigt som Pedram tassar in på darriga ben. För första gången ser jag en aningens blyg och osäker kille i denna annars så kaxige och sprallige man

Klänningen är på och det hörs steg ute i trapphuset. Jag springer ut i dörren för att stoppa Pedram. Alla andra är välkomna in men han, dagens kung, får vänta ett par minuter till. De här bilderna får jag inte missa och då måste jag se till att alla virriga och glada människor inte står i vägen för kameran. Då kommer det. Azar kan inte hålla tillbaka längre. ”illi-illi-illi-allra-hallra-illra-illra-irla-irla-irla-irla”. Azar bubblar ut i ett perfekt stridsrop samtidigt som Pedram tassar in på darriga ben. För första gången ser jag en aningens blyg och osäker kille i denna annars så kaxige och sprallige man. I handen har han en blombukett som han ska ge till sin blivande fru, hon som står och stridsropar för full hals. Alla tärnor och bestmen står inklämda i det lilla vardagsrummet och bevittnar det som sker. Pedram tvekar – vad ska jag göra nu? Azar står med ryggen mot honom, enligt mina instruktioner, och han någon meter bakom med buketten lite tafatt i handen. Till sist tar han det sista steget samtidigt som Azar vänder sig om. Trodde inte att Pedram kunde bli svarslös. Killen som alltid har en rapp och pricksäker kommentar har inget att säga. Han bara tittar på på kvinnan framför sig som strålar. Tärnornas mungipor skulle göra Drottning Silivia grön av avund. Dessa sekunder av känslor. Yes!!

Ok, nu är det brådis. Ner med kamerorna i väskan. Byt minneskorten. Snabb koll att allt är med. Jag småspringer ner för alla trappor. Bilen står parkerad precis utanför dörren så jag bör vara framme i Hagaparken om 10 minuter. Brudparet och hela följet ska också dit så jag har lite försprång vilket jag kan behöva för att hitta parkering och revidera min plan för porträtten med tanke på hur tiden runnit iväg.

Jag var i Hagaparken för ett par dagar sedan för att se ut några bra platser att plåta på. Det behöver vara platser som inte kräver några längre promenader. Högklackade skor, varma kläder och temperaturer på 20-25 grader är en dålig kombo om man ska gå långt. Framme vid Hagaparken – smockfullt med folk och, vad värre är, smockfullt med bilar på alla parkeringsplatser. En liten bit bort jobbar en man frenetiskt med sin kamera och någon liten apparat som ser ut som en liten printer. Uniformen och texten på hans bil skapar känslor av obehag och irritation. P-vakten har julafton. Hagaparken är ett populärt utflyktsmål en dag som denna och eftersom de flesta tar sig hit med bil så står massor av bilar inklämda längs vägar och på små gräsplättar. De står inte i vägen men likafullt står de inte på anvisade platser. Irritationen inom mig stiger. Hagaparken rymmer väl sisådär en halv miljon besökare men har en parkering lagom för ett normalstort dagis. Bra jobbat, den som nu planerade det här.

Efter en kraftigt nerkortad porträttsession åker hela kortegen vidare mot Stadshuset inne i Stockholm för att signa några papper och lyssna till en kommunalpolitiker som förkunnar att Pedram fick sin Azar. Här går det förresten undan vill jag lova. Hela akten är över på ett par minuter och är inte bröllopsfotografen med på noterna så kan det bli jobbigt. Jag har plåtat vigslar i Stadshuset ett flertal gånger så jag visste vad jag hade att vänta mig.

Jag skulle kunna skriva en bok om allt som hände efter vigseln. Maten, de hundratals gästerna, dansen, talen, musiken och framför allt glädjen. Att med ord beskriva detta kräver någon med en vassare penna än jag så jag låter bilderna berätta istället. Jag skulle kunna ljuga hej vilt – det kan inte kameran.

(se resultatet av dagens arbetspass)