De flesta brudpar kontaktar mig minst ett halvår innan deras bröllop vilket innebär att det oftast är vinter när vi ses för första gången. Det är mörkt och kallt och man har mössa, vantar och en tjock mössa på sig för att inte frysa ihjäl. Vid det mötet känns ett sommarbröllop som en avlägsen dröm som aldrig kommer bli verklighet. Vi diskuterar lite kring deras planer, vi svarar på varandras frågor och vi skriver avtal. Sen börjar en lång, lång väntan. Man kryper liksom tillbaka in i igloon igen i väntan på att ljuset och livet ska återvända.
Nu är vi där. Det vi fantiserade om vid det där cafébordet när vi träffades för första gången. Det kan ha varit på ett fik vid T-centralen, på mitt kontor eller hemma i min soffa. Det är som om vi besegrat den eviga vinterdvalan och äntligen kommit till resans slut. Eller början?
En av dessa resor kom i mål i lördags. Ebru och Sirwan har väntat, planerat, funderat, planerat igen, stött på hinder, klivit över hinder och slutligen, hand i hand, vandrat vägen fram till vigselförrättaren för att möte släkt och vänners förtjusta applåder.
Det här var en speciell dag, en perfekt dag. Deras dag. Här är min bildberättelse.
