Nej. Det här går inte. Jag har försökt ganska länge nu men det funkar inte. Jag kan inte släppa det och det börjar få konsekvenser och därför måste jag skriva av mig. Nu.
Det kanske låter som en struntsak för den som står bredvid och lyssnar. För den som inte var där och ställdes inför situationen som jag ställdes inför. Helt oförberedd. Helt obeväpnad.
Jag ska försöka sammanfatta det här på ett begripligt sätt utan att bli för känslosam. Det blir svårt. Jag har massor av känslor. Inga bra känslor, bara dåliga.
Vi tar det från början. Ett brudpar har bokat mig för att plåta deras bröllop och vi vet att vi funkar bra tillsammans efter avklarad pre shoot och all annan formalia. Jag har tider och annan information som jag behöver för att göra bästa tänkbara av uppdraget. En av många rutiner, som jag har innan ett bröllop, är att jag ber brudparet att berätta för prästen att de hyrt in en bröllopsfotograf som ska vara med i kyrkan. Det är viktigt så att det tydligt framgår att det är brudparets vilja att jag ska plåta. För att komplettera den kommunikationen så brukar jag alltid be om att få telefonnumret till prästen så att jag själv kan ringa och presentera mig och höra med honom/henne om de har några speciella önskemål och instruktioner till mig. Ofta har de inga instruktioner alls utan är bara tacksamma för att jag ringer och säger hej.
Vissa visar tydligt att de uppskattar att brudparet har hyrt in en professionell fotograf medan andra är mindre upphetsade över det faktumet. Fine
Jag är noga med att berätta om jag har plåtat många bröllop och att jag vet vad jag bör respektive inte bör göra inne i kyrkan under vigseln. Ibland kan prästen då säga att det är viktigt att jag inte springer omkring för mycket under vigseln eftersom det kan störa ceremonin. Ibland kan de upplysa om att det är väldigt trångt framme vid altaret men att det går bra att stå där framme om jag står helt stilla. Vissa visar tydligt att de uppskattar att brudparet har hyrt in en professionell fotograf medan andra är mindre upphetsade över det faktumet. Fine. Jag begär inte att alla ska jubla för att jag ringer och berättar att jag ska plåta där framme där prästen håller till. De allra flesta avslutar med att säga något i stil med att det blir bra och tack för att du ringde. Skulle dock prästen säga att jag inte får plåta inne i kyrkan så är det det som jag har att förhålla mig till och jag har då möjligheten att kommunicera detta till brudparet så att de kan agera eller helt enkelt bara acceptera det. Som tur var händer det väldigt sällan (vet inte ens om det hänt faktiskt) och det är jag tacksam för.
Den här gången gör jag som vanligt; jag ber brudparet om telefonnumret till prästen och ringer upp för att presentera mig själv. Inget svar. Ingen telefonsvarare. Ingenting. Jag ringer igen. Samma resultat. Igen, och igen. Men, till sist fick jag kontakt. ”Hej, jag heter Fredric Sannebro och jag ska fotografera ett bröllop där du är med. Jag tänkte bara…” Hon avbryter ”Jag sitter upptagen i ett möte så det vore bra om du kan ringa lite senare, om ca en timme.” Sagt och gjort – jag ringde upp igen efter en timme och nu kom jag fram till en telefonsvarare där jag lämnade ett meddelande. ”Hej. Det här är Fredric, fotografen, som ringde dig för en liten stund sen och nu återkommer jag som det var överenskommet. Jag tänkte bara presentera mig och höra med dig om det är något speciellt du vill att jag ska tänka på när jag ska fotografera bröllopet nu på lördag. Jag är en professionell bröllopsfotograf och har plåtat många bröllop så jag vet hur man beter sig i en kyrka för att inte störa så om du inte har något speciellt att säga så kan vi stämma av lite innan vigseln bara.”
Nu har jag presenterat mig och talat om för henne att jag är erfaren och att hon kan ringa om hon vill. Återkommer hon då inte så tar jag för givet att allt är lugnt och att det går bra att plåta i kyrkan bara jag inte för en massa oväsen och kryper omkring framme vid altaret. Så är det ofta. Inget konstigt med det.
Hon återkom inte. Ok. Bra. Vi hinner ju ses strax innan vigseln så det löser sig. Hon har säkert lång erfarenhet som präst och är van vid brudpar som har hyrt in en bröllopsfotograf.
Lördagen kommer och det är dags att dra igång. Idag har vi valt att vi ska fotografera porträtten innan vigseln vilket vi också gör. Solen står högt på en klarblå himmel och jag letar upp några olika skuggställen där ljuset blir mindre kontrastrikt. Jag ska inte gå in mer på det som handlar om bilderna för det är inte därför jag skriver denna artikel.
Min vana trogen traskar jag in i kyrkan en kvart innan vigseln för att packa upp och plåta lite när gästerna tar plats i bänkraderna. Jag brukar också passa på att hälsa på prästen och det gjorde jag den här dagen också. Och det är nu det börjar. det som tär på min koncentration. Det som får mig att bli frustrerad. Det som får mig att berätta detta här och nu.
Där är hon. Prästen. Jag sträcker fram högerhanden samtidigt som jag går mot henne henne. Hon sitter i bänkraden längst fram och pratar lite med dem som jobbar i kyrkan. Eller, förresten – rent tekniskt så är inte det här en vanlig kyrka utan ett museiföremål som man kan låna när man ska gifta sig. Så de som jobbar här är mer att betrakta som anställda på detta museum.
– Hej, det är jag som är Fredric, fotografen!
– Hej, XX (hennes namn). Som du märkte ringde jag inte tillbaka till dig.
– Nej, precis men det är helt lugnt. Vi kan prata lite nu istället.
– Jag vill inte att du är här överhuvudtaget förstår du.
En sekunds tystnad. Min blick scannar snabbt av ansiktena på de som är nära. Prästen. De två anställda tjejerna i gammaldags kläder. Tjejerna ser förvånade ut och skruvar på sig lite obekvämt som en reaktion på den konstiga situation som spred sig bland bänkraderna. ”jag vill helst inte att du är här överhuvudtaget” (!!) Vad menar hon? Jag är ju här för att brudparet har bett mig dokumentera en av deras viktigaste dagar som de kommer att uppleva. Det är ju inte för att jag vill testa något nytt objektiv eller för att träffa nya kompisar? Lika mycket som självaste prästen, som nyss önskade att jag inte kom dit, så är jag där för att göra detta till en minnesvärd dag för lång tid framöver.
”Jag vill helst inte att du är här överhuvudtaget”. Lugn och fin. Bli inte arg för den här kvinnan har bestämt sig för att det här är hennes hus och jag är bara en vanlig besökare. Jag ska inte komma och tro något annat.
”Du kan få ta några kort när de kommer in i kyrkan men sedan får du gå och sätta dig bland de övriga gästerna och fotografera från åhörarbänken”. Jo, visst. Brudparet blir nog jätteglada om de får en massa bilder på deras ryggar. De var precis så de tänkte när de kontaktade mig. Jag har ringt säkert tio gånger utan att komma fram till prästen och när hon väl svarar så ber hon mig återkomma om en timme. När jag återkommer efter en timme så går telefonsvararen igång där jag ber henne ringa mig om hon har några specifika instruktioner till mig. Hon återkommer inte och då antar jag att allt är lugnt. Sen träffas vi en kvart innan vigseln och då släpper hon den här bomben! Kunde du inte kläckt ur dig det här lite tidigare. Då hade jag haft chans att förbereda brudparet på alla ryggbilder som de ska få så att de vet vad de har att förvänta sig. Shit – det här är inte bra. Prästen känns allt annat än modern. Hon säger att jag kommer störa vigseln och det här är en gudstjänst och då ska jag inte plåta. Punkt. Slut. Jag kommer aldrig få denna kvinna att ändra sin ståndpunkt och hon pratar om hur professionell hon är. Professionell?? Var då? Jag fattar inte? Ett riktigt proffs hade ringt upp mig och berättat innan vigseln.
Sen börjar hon instruera mig hur jag ska ta bilderna. Just det ja, hon är ju ett proffs…
Vet ni vad? Jag höll tyst. I mitt inre överklagade jag hennes felaktiga beslut och fick rätten med mig och struntade helt sonika i vad hon sa. När vigseln startade, och brudparet klev upp vid altaret, så ställde jag mig där jag brukar stå i den här kyrkan. Och vet ni vad – jag tror inte ens att fröken präst märkte att jag var där.
Nu är det ute ur systemet. Nu vänder jag blad och går jag vidare.