Tisdag kväll, Sundby Gård strax utanför Stockholm. Jag sitter på en läktare som består av hårda träbänkar och på andra sidan glasrutan ser jag ett 10-tal hästar som går runt, runt i det mjuka spånet På en av hästarna sitter min 11-åriga dotter. Det här är veckans höjdpunkt för henne. Det där pirret i kroppen och ögon som tindrar när jag väcker henne på morgonen och säger att det är tisdag och ikväll ska vi åka till ridskolan. Den där timmen mellan kl 18-19 som betyder så mycket. Som hon längtar till samtidigt som hon kliver av hästryggen. När hon blir stor så ska hon jobba med hästar. Det spelar ingen roll hur så länge hon får vara nära hästarna. Den där längtan, pirret och glöden. Den som får henne att studsa upp ur sängen på tisdagsmorgnarna.
Jag tror att det så jag känner. Fast på lördagsmorgnarna. Pirret, glöden, historierna. Jag tror att det är det som kallas för passion. En passion är något mycket större än ett intresse. Det är något som man vill vara en del av hela tiden. Något som gör att man känner sig hel, och trasig om man är utan.
För ett par veckor sedan plåtade jag årets sista bröllop och som alltid när jag nått säsongens slut så är det med blandade känslor som jag packar kameraväskan. 12 timmar kvar innan jag ska bli trasig igen. Iofs ska jag inte vara trasig så värst länge, men ändå – jag vill inte bli trasig.
De här 12 timmarna blev ett väldigt bra avslut på säsongen. Anci och Tobias, brudparet alltså, var precis så där sköna som jag hade föreställt mig. Och sköna människor drar till sig likasinnade vänner. Då är det extra gott att vara bröllopsfotograf.
Det var rackarns kallt när vi plåtade porträtten nere vid havet men Anci kämpade på bra och lyckades få det att se riktigt varmt och skönt ut på bilderna. Stackarn, hon var blå som en smurf när vi var klara (nästan i alla fall).
Det är bara en månad kvar på det här året och jag är redan fullbokad för 2016 (nästan i alla fall).
Oj, vad jag längtar till nästa år.
