Barnfotograf i Stockholm

Jag gissar att du, liksom jag, har insett att det är ganska knepigt att fotografera barn. Speciellt barn mellan 2 till 8 år. Det är i princip omöjligt att få dem att sitta still. Så fort man hittat ett bra tillfälle, och då snabbt hämtat kameran, så har deras myror i brallorna fått dem att börja sprattla igen och tillfället har gått förlorat. Lite frustrerat stoppar man tillbaka kameran i väskan igen efter att i bästa fall lyckats fånga ena örsnibben på bild. Man vill ju att de ska sitta helt still och posera med blicken fokuserad rätt in i bländaren på kameran. Välkammade med nystrukna finkläder. – Eller, är det verkligen det man vill?

Vad jag menar är att ibland har inte små barn lust att posera helt enkelt och då får man improvisera lite och få en helt annan typ av bilder som kan överraska och överträffa.

Jag kan bara tala för mig själv. Jag hade en föreställning om att bilderna skulle bli bäst om barnen lydigt poserar enligt pappa Fredrics instruktioner. Men hur de än poserade (de få tillfällen jag lyckades få dem sitta still) så blev aldrig bilderna riktigt bra. De berättade inget om barnen på bilden. Bilderna blev helt enkelt väldigt tråkiga.

Hmmm… Vad skulle hända om jag försökte anpassa mig efter dem istället? Börja fota dem på deras villkor, i deras lekar och dokumentera dem i de situationer som är typiska för just dem. Vid pysselbordet, på golvet bland legobitarna, i famnen på mamma under sagostunden. Listan på scenarier kan göras lång. Nu, helt plötsligt, började något hända med bilderna. De fick liv och rörelse och man kunde verkligen känna vad barnet kände i fotona. Visst, många av bilderna blev suddiga och ofta fastnade inte barnen på sensorn överhuvdtaget men eftersom kostnad för film inte längre är ett problem så är det bara att knäppa flera. Ner på golvet och kräla, spring på knäna, ner på mage igen för det är där, på deras nivå, som de riktigt bra bilderna fångas.

Nu låter det som om jag tycker att bilder med poserande barn är något trist och dåligt som ska undvikas. Så är det inte. Såna bilder kan också vara fina. Vad jag menar är att ibland har inte små barn lust att posera helt enkelt och då får man improvisera lite och få en helt annan typ av bilder som kan överraska och överträffa.

Ner på golvet och kräla, spring på knäna, ner på mage igen för det är där, på deras nivå, som de riktigt bra bilderna fångas.

Personligen tycker jag att barn är något av det roligaste som man kan plåta. Bilderna blir ofta spontana och äkta och ofta inte som man planerat, både på gott och ont.

Hör av dig till mig så kanske jag får den äran att jaga dina barn i jakten på de riktigt bra och äkta barnporträtten.

Kontakta mig